Vet inte riktigt hur jag ska börja.. Kanske ska börja med ett citat av personen som jag älskar mest på denna jord

"Den viktigaste relationen man har i livet, har man till sig själv." Mamma

Jag har legat i min säng hela dagen idag, kanske låter det sorgligt eller bara som en stor missär. Men mamma sa en gång att man måste kunna älska sig själv, man måste kunna trivas i sitt eget sällskap.

Idag märkte jag verkligen hur lite jag trivs med mig själv och den personen jag har blivit. Jag har låtit mig brytas ner av saker som inte alls borde få bryta ner mig. Jag gillar inte det jag ser, och jag är den enda som kan ändra på det.

För 40 min sen låg jag i min säng och bara tänkte, på allt.. Sen såg jag ljuset i fönstret och någonting sa mig att jag måste gå ut, jag måste vara ute nu. Så jag gick ut, satte mig på verandan och sedan gick jag och ställde mig ute på gräsmattan. Jag är hysteriskt mörkrädd och jag vågar aldrig gå ut sådär. Men idag så gick jag mot skogen, MOT skogen. Och jag kände mig så stark, jag var inte rädd. Inte alls.. Det knakade tillochmed borta i buskarna, men det berörde mig inte ens.

Man måste kunna respektera och älska sig själv, och om man inte gör det så måste man se till att ändra på det. Ja stod på gräsmattan i ca 30 min och bara stod där. Titta och förundrades över allting. Ljudet när det regnar på löven, ljudet när vinden blåser i löven. Hur extremt höga träden är. Sånt som man aldrig tänker på, och jag är verkligen en sån som bara ignorerar sånt. Man får inte ta saker för givet, det är inte rätt. Vi är så små egentligen och vi är nog de som har flest nackdelar med att vara som vi är. Vi är så oerhört komplicerade, men ibland undrar jag om det inte är så att vi är enkla, men bara komplicerar allting. På grund av någon väldigt oförklarig lust att inte låta allting bara vara bra. Det verkar inte ligga i våran natur. Det kanske är så det ska vara, jag vet inte. Men jag vet att jag är trött på det iaf, och jag vill göra någonting åt det.

Jag tror att det jag vill säga är att bara för att man har gjort dumma saker och har dömt sig själv, inte älskar sig själv.. Så är det inte försent. Alla kan förändra sig om man bara vill det, det gäller bara att man inte tappar hoppet om sig själv.

Nu låter det som om jag bara är väldigt deprimerad, men faktum är att jag tror att det är tvärtom. Jag har sår och ärr både fysiskt och psykiskt, men idag, eller inatt kanske man ska säga hehe, så kände jag mig starkare och mer hel än vad jag har gjort i hela mitt liv!

Jag har låtit folk komma åt mig, låtit dom såra mig, förstöra mig, bryta ner mig. Men jag tror att det är dags att låta dom älska mig istället nu, jag tror att jag är redo för det <3